Halmbockens historia

  .

Den förkristna julen var framför allt en äringsfest, dvs en årsfest knuten till grödan. Julen firades kring vintersolståndet, när midvinternatten var som mörkast. Syftet med många riter var att från den nybärgade skörden rädda över växtkraft till nästa års gröda. Den sista kärven hade i detta sammanhang en alldeles särskild, magisk batydelse. Denna kärve, äringsneken, formades på sitt särskilda sätt och sparades till julen. Då användes den i jullekarna och gick under olika benämningar, som "jultyppan" och "julbocken". Julbocken symboliserade skördeanden som man skulle hålla sig väl med.

Men bocken har även en mer diabolisk sida. Djävulen brukar ju i allmänhet avporträtteras med bockhorn och bockfot. S:t Nicolaus var medeltidens mäktigaste helgon i de katolska länderna. Redan på 1000-talet förekom upptåg där man, på Menlösa barns dag, klädde ut en korgosse till biskop och dramatiserade Nicolaus mirakler. Här kommer så småningom en fjättrad bockgestalt in, symboliserande att Nicolaus bl a hade makt att hålla djävulen under kontroll.

Reformationen med dess utrensning och nedsvärtning av de katolska helgonen satte stopp för Nicolausupptågen. Utanför kyrkan överlevde dock S:t Nicolaus. Långt senare dyker han upp, nu i rollen som julklappsutdelare under namnet Santa Claus. Reformationen är förmodligen också orsaken till att rollen som utdelare av julgåvor i en del protestantiska länder övergår till någon av de figurer som Nicolaus hade i sitt sällskap. I Holland blev det Svarte Petter - han blev sotig när han klättrade ner genom skorstenen. I Sverige blev det bocken.

Här hade vi traditionen med stjärngossarna som gick runt i gårdarna och sjöng i utbyte mot gåvor i form av bröd, fläsk, ost, brännvin och pengar. Stjärngossarna symboliserar de tre vise männen som följer stjärnan till Betlehem. Även här var bockfiguren med. Hans uppgift var att med sina galna krumsprång få folk på gott humör så att gåvorna blev rikliga. I stället för djävulsfigur verkar den svenska julbocken mer vara ett skogsväsen, som när julen nalkades flyttade allt närmare människornas boningar, för att på julafton osynlig befinna sig inne i huset. Det gällde att hålla sig väl med julbocken för att få ett lyckosamt nästa år (här lever mycket tydligt den hedniska skördeanden kvar). Föräldrarna utnyttjade även julbockens anskrämlighet till att injaga respekt i barnen. Det hette att julbocken skulle komma och stånga dem om de inte var lydiga. Denna sedelärande egenskap hos julbocken bidrog säkerligen att den i början på 1800-talet blev utdelare av julklapparna. "Finns det några snälla barn här?" I slutet av 1800-talet övertog tomten julklappsutdeningen.

Av alla julbockstraditioner är det i dag nästan bara halmbocken, vackert omlindad med röda band, som lever kvar. Där den står som prydnad vid julgranen röjer den inte mycket om sitt brokiga förflutna.

[Källa: Julbocken i folktro och jultradition, Karin Schager, Rabén & Sjögren.]